Vad är lärarens uppdrag?

Inledning

Kommer du ihåg den gamla Nokia mobiltelefondevisen, ”Connecting People”? Nokia må ha överrumplats av smartphone- utvecklingen, men de förstod att en produkts syfte är större än själva funktionen. Med andra ord, sålde de en idé om att mobiler är till för kommunikation och det är ju en större sak än de olika funktioner och de olika tekniker som finns i telefonen.

Hur man definierar vad det är man gör, varför man finns till och vad det är som är en person, en tjänst, en produkt eller en institutions syfte, det är nyckeln till att lyckas.

Denna bok syftar till att främja en diskussion om vad en lärare har för syfte.

Som jag ofta säger nu för tiden, ”Hjälp kommer inte utifrån.” Statsmakten och förvaltningararna vill väl. Alla vill ha en fungerande och kvalitativt bra skola, men utvecklingen måste primärt komma inifrån.

Inifrån – ja, det innehåller två delar. Inifrån skolan är den ena, där utvecklingen är en konsekvens av nivån på det pedagogiska samtalet som äger rum på en skola. Inifrån dig själv är den andra. Mycket hänger på din egen lust att reflektera kring ditt yrke, utveckla dig i din profession och reflektera över ditt eget sätt att agera, kommunicera och leda.

I denna skrift kommer jag att ställa svåra frågor. Jag lovar dig inte någon lätt läsning. Det jag kan lova är att ställa viktiga frågor som jag ber dig vänligen fundera på inom dig själv och ta med dig till dina kollegor (eller dina studiekamrater om du utbildar dig till lärare).

Inte heller behöver du hålla med mig vad gäller min egen definition av lärarens syfte. Mitt svar beror till stor del på min egen bakgrund, min egen värdegrund och mina egna erfarenheter och iaktagelser i mitt yrkesliv som skolobservatör. Du får någonting att ta ställning till, för eller emot, men framförallt att reflektera över.

Vad är lärarens syfte?

Ja, du får svar direkt. Lärarens syfte är att ge eleverna hopp.

That’s it. C´est tout. Det är det yrket handlar om.

Allt, absolut allt kretsar kring att ge eleverna hopp:

Hopp att man kan lära sig.

Hopp om att klara kursen.

Hopp om att ansträngning lönar sig.

Hopp om att klara livets många utmaningar.

Hopp om en bättre framtid.

Barn, ungdomar och vuxna som känner hopp har lättare att engagera sig. De har större tålamod och uthållighet. De har lättare att motivera sig.

En elev som inte känner hopp kommer knappast att engagera sig i sina studier på samma sätt som en elev som ser möjigheterna.

Givetvis är det många faktorer som påverkar om en elev känner hopp eller inte. Mycket har med de försvårande omständigheter som många ungdomar växer upp i. Det kan handla om familjens situation – vilket innebär allt från inkomstnivå till föräldrarnas utbildningsnivå till föräldrarns förmåga att uppmuntra, utmana och engagera sina barn. Det kan handla om allt från samhällets migrationspolitik, arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik, och den ekonomika politiken som förs i landet – ja, i världen.

Många elever kommer till oss med bilder om en ljus och vacker framtid. Andra kommer till oss färgade av krig, utsatthet, exploatering, fattigdom och otrygghet. En del har positiva förebilder på näthinnan. Andra har få om ens några förebilder förutom orealistiska sport- eller underhållningshjältar framför ögonen.

Med andra ord, det finns många försvårande omständigheter som en lärare inte kan fixa med entusiasm och god välvilja. Men utan entusiasm, välvilja och att ge eleverna hopp har man ännu mindre chans att ge eleven känslan av att de, trots allt, kan påverka sin framtid.

Strukturella svårigheter i samhället kommer alltid att finnas. Den saken är klar. Dessa måste lyftas, erkännas och analyseras. Detta är ingen bok som säger, ”Tänk positivt,så blir allting bra.” ”Bara viljan finns kan man förflytta berg.” ”Du äger helt och hållet din egen framtid.” ”Bara du kämpar tillräckligt länge kommer allting att ordna sig.”

Nej, så enkelt är det inte. Livet är mycket mer komplicerat än så. Men ändå kvarstår betydelsen av dina möten med dina elever för att ge dem en känsla av att det finns hopp för både deras förmåga att lära sig och för deras framtid.

Vi erkänner och uppmärksammar de försvårande omständigheterna och därifrån tar vi sats mot möjligheterna att påverka samhället och våra liv.

Diskutera!

Hur skulle du själv vilja formulera lärarens övergripande syfte?

Reagera på min definition – att ge eleverna hopp.

Stämmer det att vi ibland använder ”försvårande omständigheter” och ”strukturella orättvisor” som en ursäkt?

Smart från början?

När jag möter högstadie- och gymnasieelever är en av de första saker jag brukar säga, att skolan har väldigt lite med intelligens att göra.

Det är alldeles för många som har fått för sig att skolframgångar har att göra med hur smart man är från början. Jo, att ha ett gott korttidsminne, att ha en förmåga att tänka analystiskt, att ha lätt för att skriva och räkna gör att skolan blir något lättare.

I grunden, däremot, är skolan ett slags uthållighetsprov. Ha ordning och reda i dina papper. Följ instruktionerna under lektionstid. Fokusera och koncentrera dig. Sköt dina läxor. Studera inför dina prov. Inse nyttan av att ha bra betyg eftersom de kan hjälpa dig att komma in på en vidareutbildning du har intresse för.

Det, i själva verket, är vad skolan går ut på. Skolan är ju inte livet. Det är fullt möjligt att ”lyckas” i livet utan att ha varit duktig i skolan. Det vet vi alla, även om samhället ger skolan så stark betydelse att många, redan i första klass, upptäcker att skolan – och därmed livet – blir svårt.

Paul Tough har i sin bok, How Children Succeed, ett ord för detta, som på engelska kallas för ”grit”. Vi kan närmast översätta detta med uthållighet, men jag föredrar det finska begreppet, ”sisu.” Jäkla anamma. Envishet. Drivkraft. Engagemang.

Ja, du förstår poängen. Det är de som lyckas i skolan, säger Paul Tough, och förmodligen de som även lyckas bäst i livet. De är fokuserade, de har en stark vilja, de kommer igen efter ett eller flera misslyckanden.

Förutsättningar för att ha ”sisu” är att man känner hopp.

Alla vet vi hur enkelt det är att släcka hopp. Det kan göras med en ”mördarfras” som, ”Du som brukar ha svårt med detta.” ”Med tanke på din bakgrund, så förstår jag att du tycker detta är svårt.” ”Ja, din syster hade också svårt med detta.” ”Ja, många som kommer från ditt land blir arbetslösa här.” ”Det är synd att du inte får mer hjälp hemma med dina läxor eftersom vi vet att föräldrarnas engagemang har så stor betydelse.”

Ja, ibland räcker det bara med en blick, ett höjt ögonbryn, en gest, eller ett ansiktsuttryck för att släcka en liten, liten bit hopp dag efter dag efter dag.

Vi har alla erfarenhet av detta. Läraren som talade om för oss att vi inte kunde sjunga, inte var så bra på detaljer, hade svårt att sitta still, hade svårt att samarbeta med andra, inte var nog kreativa, hade svårt med skriftliga prov, hade svårt att hålla munnen och händerna i styr, hade svårt med bokstäver eller siffror, eller svårt med våra känsloutbrott.

Skolan är konstruerad för att belöna de elever som har tålamod och uthållighet.

Det är lättare att ha tålamod och uthållighet när man känner hopp.

Ditt uppdrag är att ge hopp även till de elever som har svårt med sig själva och svårt med sitt lärande.

Många lärare är väldigt bra på detta.

eleven som har haft en trasslig och stressig morgonstund i ett rörigt hem som slappnar av genom att se sin fröken på plats, vid dörren med en trevlig hälsning, vänlig blick och gott hjärta

eleven som kommer nedstämd in till specialpedagogens rum och lämnar rummet lite lättare och lite gladare

eleven som ”fattar ingenting”, inte förstår instruktionerna och inte hänger med, får plötsligt en tydlig förklaring med en lärare som inte springer iväg till nästa tills eleven är igång igen

eleven som inte ser någon mening med att lära sig detta som ingår i kursplanen, som plötsligt får upp ögonen för sammanhang och mening genom en lärare som kan förklara bakgrunden och syftet

eleven som möts av blickar och ord som försäkrar att ansträngning kommer att löna sig och att just han eller hon har den där förmågan att komma igen

eleven som möter en högre kravnivå än vad man är van vid tillsammans med en lärare som inte släpper taget, som med övertygelse förmedlar känslan av att ”man kan”

eleven som får feedback och kommentarer på sina uppsatser, redovisningar och laborationer presenterade för sig under resans gång så att omdömen inte blir en överraskning

eleven som vet att oavsett vilken känslostorm han eller hon visar upp bemöts av en person som inte är rädd, som står kvar trots att det blåser och som inte alltid gillar det man gör, men ser positiva egenskaper som i rätt miljö kunde vara mycket konstruktiva

eleven som försätts i situationer som ökar sannolikheten för att lyckas istället för sannolikheten för att misslyckas; att försättas i en situation som tillåter styrkorna att komma fram

eleven som får feedback och konstruktiv feedback med specifika idéer om hur man kan förbättra sitt arbete och får krav på sig att faktiskt göra det

eleven som inte bedöms utifrån kultur, bakgrund, tidigare misslyckanden utan utifrån just det specifika som har hänt just nu

eleven som får specifik hjälp med att handskas med svårigheter och inte allmänt tillrop att ”fokusera mera”,”ta tag i dina studier” eller ”bete dig som folk.”

eleven som möter en lärare som utifrån sin kunskap om inlärning kan ge praktiska inlärningsråd

Visst är det många, många lärare som i alla år har varit bra på att bistå med information, feedback, uppmuntran och specifika råd i syfte att lyfta sina elever till gott självförtroende och framgångsrikt lärande.

Det gäller att se detta som en av de mest centrala uppgifterna som en lärare har i sitt yrke. Därefter söker man ännu mer professionella metoder för att främja ”sisu” och ansträngning så att lärande och personlig utveckling går framåt.

Diskutera!

Håller du med idén att ”sisu” har betydelse och tror du att det är en sak som kan tränas?

Vad kan vi förbättra för att skapa en trygghet i klassrummet? Håller du med om trygghetens betydelse?

Vad gör du personligen för att hjälpa en orolig, rastlös, otrygg eller rörig elev att känna sig trygg just hos dig?

Ska man vara skyddsängel?

Det som den moderna pedagogen behöver vara, är att vara elevens skyddsängel.

Vi må beklaga att allt mer i lärarrollen har med relationer att göra.

Vi må beklaga att vi måste ägna mycket mer tid åt samtal med både föräldrar och elever.

Vi må beklaga att vi numera förväntas känna till varje elevs lärstil, styrkor, intressen och eventuella diagnoser och behov.

Vi må beklaga att vi alltid förväntas vara på gott humör och inte visa stress.

Vi må beklaga att vi i princip måste vakta på varje ord vi säger och till varje pris undvika sarkasmer.

Vi må beklaga att vi tvingas tänka två gånger innan vi eventuellt tar i en elev för att förflytta eleven till en annan plats eller få stopp på ett beteende.

Vi må beklaga att vi förväntas hålla ordning och reda utan att höja rösten, kunna dra i örat, ta fram pekfingret eller hota med sänkt betyg.

Vi må beklaga att läraryrket har blivit ett relationsyrke nästan lika mycket som det är ett kunskapsförmedlingsyrke.

Vi må beklaga att vi bedöms mera med utgångspunkt från vårt ledarskap än vår ämneskunskap.

Ja, allt detta må vi beklaga. Faktum kvarstår att spelreglerna för läraryrket har förändrats och den som inte begriper sig på relationernas betydelse idag kommer att få det mycket svårt i sitt yrke.

Saker och ting förändras och vi kommer inte att kunna gå tillbaka till en tid med stor distans mellan lärare och elev, till en tid där man ni-ade varandra, använde efternamn, kunde hålla distans till både elever och föräldrar och inte behövde ha utvecklingssamtal och bara skriftligt kunde meddela ett omdöme.

Vi lever i ett samhälle med högt tempo, stor stress för många lärare och stora krav på ”duktighet” inom alla möjliga områden, från kunskaper till relationer, till teknik, till styrdokument, till psykologi, till konfliktlösning, till att följa forskningen.

Inte undra på att lärare blir nedtyngda av alla uppdrag, uppgifter och krav.

Och så kommer jag och säger att du, förutom allt detta, ska vara elevens skyddsängel!

Jag säger bara som det är – när du kan få eleverna att slappna av, andas ut och känna att just här, just nu, just med dig kan jag känna mig trygg, välkommen, sedd och betrodd – ja, då har du öppnat dörren till hopp.

Diskutera!

Reagera på begreppet ”skyddsängel.”

Diskutera hur lärarrollen har förändrats de senaste tjugo åren.

Diskutera sambandet mellan stress, trygghet och lärande.

Men jag är bara en av många

Just det. Och det är en del av problemet. En klasslärare eller mentor idag är bara en vuxen bland många, många vuxna som en elev möter under sin vecka i skolan.

Räkna antal vuxna som eleverna förväntas följa under en vecka, till exempel i en femma: klasslärare, andra klasslärare som har blivit ämnesspecialister, specialpedagoger, modersmålslärare, idrottslärare, musiklärare, slöjdlärare, föreningsledare, med flera. Gör det – räkna!

Medan du håller på, räkna alla vuxna som en femåring har mött under de år han eller hon har varit i förskolan. Glöm inte bort vikarier, arbetslivspraktikanter, prao- elever och all personal som har kommit och gått igenom åren. Tänk på alla som jobbar sedan på fritids. Tänk på att även lågstadielärare förväntas bli ämnesspecialister.

Du upptäcker att den tiden är borta när man hade en ledande person som man kunde lita på och luta sig emot – sin fröken eller magister. Nu för tiden är det ett helt, stort smörgåsbord av vuxna som ska in och röja och alla förväntar sig följsamhet och uppmärksamhet, helst hela tiden.

Tänk även på att många barns hemsituation också har blivit rörigare, i många fall, många fler vuxna som blandar sig i än tidigare. Glöm inte heller bort alla idrottsledare och diverse fritidsledare barnen möter i sina olika aktiviteter utanför skolan.

Det är ju inte lätt att vara barn idag. Alla har det inte rörigt, men många fler har det rörigt idag.

Det ögonblick de möter dig i skolan är ett ögonblick som avgör om de känner att ”här kan jag vara trygg” eller ”här behöver jag var på min vakt.” Det ögonblicket är avgörande inte bara för relationens skull utan även för inlärning. Det finns tillräckligt mycket forskning som bekräftar att allt för mycket stress är negativ för lärande. Vi vet detta, fast vi förväntar oss att dagens barn och ungdomar ska klara relationer med ack så många fler vuxna än tidigare. Vi vet detta, fast vi förväntar oss inte bara att de ska klara av flera vuxna, utan flera jämnåriga och när de inte klarar av att samarbeta med ALLA oavsett bakgrund, kultur, religion, lärstil, behov, intressen, kön, ålder m.m., m.m. blir vi sura eftersom just här i vår nuvarande skolkultur, kräver vi att alla ska komma överens med alla, alltid.

Och när man inte klarar av att komma överens med alla samtidigt, så kan elevens stackars föräldrar bli kallade till en elevvårdskonferens där de får stå till svars för sitt barn inför en jury bestående av alldeles för ofta rektorn, bitr. rektor, specialpedagog, klasslärare, resurslärare, psykolog, kurator, sjuksköterska och ja, vem vet mera.

Även föräldrar behöver dig som skyddsängel ibland.

Nej, inte har det blivit lättare att vara lärare eller elev – eller förälder – nu för tiden, vilket ännu mer ökar betydelsen av din roll som just skyddsängel.

Diskutera!

Berätta om du har haft en ”skyddsängel” som lärare under din skolgång.

Håller du med om att stress minskar lärande och en anledning till stress är att antalet vuxna som en elev möter under skoldagen och kvällen kan bidra till en otrygghet.

Berätta om en elev du har haft där du vet att ditt eget personliga engagemang har haft en avgörande betydelse för deras studier eller deras framtid.

Vad är skolans syfte då?

Lärarens syfte är att ge eleverna hopp. Har skolan ett speciellt syfte? Även här får du ett kort och personligt förmulerat svar.

Skolans syfte är att främja utvecklingen av konstruktiva medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati.

En allmän offentlig skola tillkom i Sverige delvis som en konsekvens av att samhället, staten och delvis en begynnande industri behövde flera medborgare, tjänstemän och arbetare med större läskunnighet. Det är så vi brukar förklara det.

Ett annat sätt att förklara är dock att säga att staten och industrin behövde mer tillförlitlighet. Det vill säga att ”en högre lägsta nivå” som man kunde lita på om människor placerades i fabriken, användes som hantverkare eller placerades i statens tjänst.

Det låter inte särskilt demokratiskt eller spännande men att ha en ”högre lägsta nivå” har sina förtjänster. Det spelade roll för industriutvecklingen. Det spelade roll för nationsbyggande. Det spelade roll för tillförlitligheten av service, tjänster och handel.

I skoldebatten idag är ”tillförlitlighet” i allra högsta grad en del av debatten. Det allt friare skolvalet, hävdar många, bidrar till en ojämnhet i systemet som vissa drar fördel av och andra drabbas av. Bra skolor blir bättre, sämre skolor blir sämre och tillförlitlighetsprincipen upphör att gälla. Det har allvarliga konsekvenser för tillförlitligheten i samhället – kan vi lita på att taxichaffören, kronofogden, journalisten, läraren, handlaren, rörmokaren, m.fl. kan sin profession?

Ett utbildningssyfte är delvis att eliminera slumpen. Varför har vi en lärarutbildning? För att vi tror att man inte är ”född” till lärare utan att man kan formas och utbildas till lärare. Om efter fyra-fem år i en lärarutbildning allt hänger på den ”personlighet” man kom till högskolan eller universitetet med från början, då har man sannerligen misslyckats som lärarutbildare. Hela poängen är att höja ”lägsta nivån” så att alla klarar läraryrkets utmaningar.

Nog har skolan många, ja väldigt många olika syften, från att höja kunskapsnivån, till att fungera som bra barnpassning, till att fostra till samarbete och samverkan, till att uppfylla mål i styrdokument och kursplaner, till att träna till kritiskt tänkande.

Vi har lärt oss att skolan har ett kollektivt syfte – socialisering, anpassning, värderingsöverföring, att vidareförmedla vårt kulturarv. Vi har lärt oss att skolan ska ha betydelse för den enskilda eleven som ska lära känna sig själv, sina styrkor, sina personliga värderingar och utveckla personliga egenskaper som gagnar dem i livet.

Nej, det är inte lätt att exakt sätta fingret på skolans syfte. Den bästa sammanfattning jag kan hitta på i alla fall är just detta med att ”försvara och utveckla vår demokrati” eftersom jag tycker det sammanfattar det mesta.

För att kunna försvara och utveckla vår demokrati behövs:

Kunskaper om hur samhälle och natur fungerar

Kunskaper om hur jag påverkas av information, media och min omgivning

Kunskaper om hur jag kan påverka min omgivning

Kunskaper om historia och kulturutveckling

Personligt mod, initiativ, ansvar och samarbetsförmåga

Insikter i hur samhället kan dra fördel av människors olikheter

Man kan alltid diskutera vilka slags kunskaper eller vilken del av kulturarvet som är viktigast att förmedla vidare. Man kan alltid diskutera vilka personliga egenskaper som är viktigast. Man kan alltid diskutera om skolans uppdrag är socialisering (tolkas = anpassning) eller att främja frimodighet och självständighet (tolkas = kritiska).

Faktum kvarstår att vi dagligen får påminnelse om att vår demokrati i Sverige, för att inte säga runt om i världen, lever under hot. Att rusta våra elever till försvarare och utvecklare av vår demokrati gör man genom att konsekvent och målmedvetet hålla en ”hög lägsta nivå” hur osympatisk en sådan fras än må låta.

Diskutera!

Reagera på påståenden i detta avsnitt särskilt det om betydelsen av en hög lägsta nivå.

Hur skulle du själv vilja formulera skolans övergripande syfte?

Om man accepterar min formulering om att försvara och utveckla vår demokrati, vad har det för konsekvenser för skolans rutiner, strukturer och metoder?

Ska vi ägna oss åt personlig utveckling?

En stor del av skolans nuvarande dilemman är en konsekvens av övergången från ett ”kollektivt” samhällstänk till ett mer ”individuellt” samhällstänk.

Förr uppfostrade vi våra barn att lita på skolan som institution och lärarna som representerade denna institution. Eleven skulle anpassa sig, foga sig, visa respekt och absolut inte protestera mot skolans regelsystem, normer, rutiner, ritualer eller metoder. De som inte klarade det eller studietakten portades bokstavligen från skolhuset. Ibland glömmer vi bort att det fanns en tid då väldigt, väldigt många fick lämna skolan innan de ens kom upp i tonåren. Antingen klarade de inte skolans kunskapskrav eller så klarade de inte skolans anpassningskrav.

Idag, tack vare välfärdsutvecklingen, kommersialiseringen, ja även demokratiseringen, förväntas den enskilda individen stå i centrum, inte kollektivet. Förr skulle eleven anpassa sig till sin lärare. Idag ska läraren anpassa sig till tjugofem olika elevers intressen, behov, lärstilar och önskemål.

Föräldrar försvarar snarare sitt eget barn än skolans normer. Vi är mitt upp i en väldigt individualistisk samhällsutveckling. Vi som enskilda medborgare ska fatta beslut som förr överlämnades till myndigheter – från val av skola till val av premiepensionsfond eller elbolag.

”Lyssna till ditt hjärta. Bli det bästa du kan bli. Ta vara på dina styrkor. Ägna dig åt dina passioner.” Ja, hur många gånger har inte jag som förälder sagt liknande saker till mina egna tre pojkar. Det är ett tecken i tiden och nog har jag ägnat mycket av min egen karriär åt metoder för att främja ungdomars personliga utveckling.

Det är i princip inget fel med personlig utveckling. Problemet är att skolan är och kommer en lång tid fortsätta att vara en institution som är organiserad på ett kollektivistiskt sätt. Det vill säga att den kräver anpassning, avkall på personliga behov och förmågan att följa andras ledarskap.

Samhället går åt ett annat, mer individualistiskt håll med föräldrar som frågar sina barn, ”Vad har du gjort för roligt idag i skolan?” snarare än, ”Hur har du hjälpt din lärare och dina klasskamrater idag?” Nej, nog ställde man inte heller den sista frågan till barn förr i tiden, men jag tror att du förstår poängen.

Barn uppfostras allt mer individualistiskt. Skolan kräver kollektivistiskt tänkande. Dessa olika världsbilder krockar med varandra varenda dag och varenda lektion i skolans värld och är en av de förklaringar som finns i dag till skolans dilemma.

Svaret på frågan, ska vi ägna oss åt personlig utveckling, är definitivt ”Ja.” Men frågan som bör ställas är, personlig utveckling till vilket syfte? Till exempel kan jag utveckla en starkare självkänsla eller självförtroende för att ”ta för mig mera och gå före alla andra” eller för att känna mig tillräckligt trygg i mig själv för att även kunna hjälpa andra.

Ska mindfulness, yoga, värderingsövningar, mental träning, anti-mobbningsmetoder, med mera, med mera användas i anpassningssyfte eller för att ge verktyg åt förmågan att tänka kritiskt?

Detta är inte en oviktig fråga för mig personligen som var med om att introducera värderingsövningar, självförtroende- träningsövningar och andra ”terapeutiska” träningsmetoder i den svenska skolan. Jag har gång på gång sett hur misstolkat detta har blivit när det används snarare som anpassningsverktyg istället för kritiskt tänkande verktyg och därmed förberedelser för ett aktivt deltagande i vår demokrati.

Just nu är jag väldigt förtjust i styrketeori och älskar att visa hur en styrkeintervju kan komplettera ett utvecklingssamtal.

Utmaningen är att få den rätta balansen mellan att ”utveckla individen” och att utveckla gruppen och de kollektiva organisationer där man verkar – skolan. Plötsligt blir det inte så lätt. Som lärare ska jag se varje enskild elevs behov, möjligheter, styrkor och talanger. Som lärare vet jag att om inte gruppen fungerar och skolan där vi är fungerar i sin helhet, är det väldigt svårt för individen att komma till sin rätt.

Visst ingår det i ditt uppdrag som skyddsängel att främja personlig utveckling. Kanske ska du tänka som en bra lagsportstränare. För att lyckas måste laget ha en hög grad av sammanhållning och stå bakom gemensamma mål. Det behöver ha strategier som är kända för alla. Laget måste känna att det har en möjlighet att lyckas om alla hjälps åt. Alla känner sin betydelse och är förberedda för sina roller och lagets taktik.

För att lyckas måste laget även dra fördel av de enskilda spelarnas styrkor och talanger. Den enskilda spelaren måste få lysa, ta plats, synas och lyftas.

När individen och kollektivet är i balans med varandra ökar det dramatiskt sannolikheten att laget kommer att lyckas.

Diskutera!

Diskutera om du håller med om att barn och deras föräldrar har blivit mer individualistiska i sitt sätt att tänka och agera.

Diskutera om du håller med om att en del av skolans utmaningar är att hitta rätt balans mellan individen och kollektivet?

Vad har du för personlig erfarenhet av metoder för personlig utveckling?

Hur kan metoder för personlig utveckling användas i skolan för att även främja gruppen?

Är vi verkligen beredda att ha en grupp individer som kan uttrycka sina åsikter och som är orädda för auktoriteter? Är det det som är målet?

Hur vet jag att jag lyckas?

Ytterligare en intressant och viktig fråga att ställa handlar om hur man vet att man lyckas som lärare eller inte? Jag diskuterar denna fråga mer ingående i boken Vad är bra undervisning? men det bör också nämnas här eftersom det handlar om uppdraget som sådant.

Har jag lyckats om de ”klarar kursen”, har höjt sin betygsnivå, har klarat nationella provet, är behöriga till nästa nivå, kommer in på en högskoleutbildning? Det är dessa ”instrumentella mått” som ofta används.

Eller har jag lyckats som lärare om de överträffar sig själva, når personliga mål, mår bra och trivs bra? Har jag lyckats som lärare om de ställer bra frågor, engagerar sig i diskussioner, vågar stå för sina åsikter inför kompisarna eller blivit en bra kompis och en konstruktiv kraft i gruppen?

Hur ska jag egentligen veta om jag har gett eleven ”hopp” om sin framtid? Hur mäter man det och måste man veta och måste man mäta allting?

Återigen träffar vi på knepiga och svåra frågor, men frågor som är värda att diskutera. När du har haft en bra dag på jobbet, vilka kriterier använder du för att bedöma det? Att det har varit lugnt i gruppen? Att ”Peter” satt stil? Att du hann med allt du hade tänkt dig under lektionen? Eller att 75 % av eleverna yttrade sig, att det var hög kvalitet på redovisningarna eller att flera ställde frågor som visade engagemang och nyfikenhet?

Ja, det skulle vara skönt att få veta om ens insatser har lett till ett bra resultat, men det beror på hur du definierar ”bra resultat” eller ”att lyckas.” Återigen stöter vi på några av de paradoxer som tillhör yrket. Om du är läkare och du lyckas lindra symtomen brukar man tycka att man har gjort en bra insats. Om du är lärare och lyckas få Emelie att knäcka läskoden eller klara av ett matteprov så brukar man säga att man har lyckats.

Men då definierar du att lyckas som att klara sig inom en kort, väldefinierad tidsram. De flesta yrken, dock, bör ändå definiera framgång ur ett längre perspektiv.

Arkitekten kan rita ett hus som står kvar i 100 år, men används det på det sättdet var avsett för och har själva konstruktionen och miljön underlättat kreativitet och nytänkande?

Handelsmannen eller -kvinnan kan kanske säga att de lyckas om efterfrågan efter deras kunskap består under ett helt yrkesliv där man lyckats anpassa sig till alla trender – och till och med starta vissa trender själv.

Läkarens uppgift är naturligtvis att lindra symptom, men handlar det inte hellre om att påverka människors livsstilar för att, om möjligt, förebygga framtida symptom?

Du kan hjälpa Emelie klara kursen och klara proven, men har du bidraget till hennes känsla av att hon duger, att hon kan klara olika utmaningar och har kraft och energi att ta itu med motgångar?

Hur kan du veta detta om Emelie? Förmodligen kan du inte det helt och fullt om du inte har närkontakt med Emelie de närmaste tjugofem åren. Och beror det helt på dig? Hon har haft många andra lärare förutom hela sin familj och släkt? Vad har din påverkan bestått av?

Jag önskar att det vore lättare, men till slut måste du lita på din intuition och känsla och förlita dig på att du har gett Emelie, Ayed och Oskar och alla andra en trygg landningsplats hos dig där de känner sig fria att ställa frågor, vädra en åsikt, be om hjälp, pröva nya idéer och testa sina vingar.

Gå tillbaka till din egen tid som elev. Av alla de lärare som du mötte, vem påverkade dig mest på ett positivt sätt? Vem visade dig tillit, byggde upp din känsla av att ”du kan mera än du tror” och gav dig mod, styrka och kraft?

Diskutera!

Börja med den sista frågan. Dela med er av goda exempel från lärare som hade en tydlig positiv påverkan på din egen utveckling.

Vilka kriterier använder du för att bedöma om din insats har ”lyckats” när du blickar tillbaka över läsåret i juni?

Vilka kriterier borde användas för att bedöma framgång och ens resultat som lärare?

Hur vill du att dina elever ska bedöma dina insatser? Vad vill du att de ska säga om dig som lärare?

Vilka budskap vill du förmedla?

En av de saker som jag ägnar mycket tid åt att förklara på mina kurser om Att handleda pedagoger handlar om vandringen som bra ledare, lärare, föreläsare, författare och andra gör mellan ”makro-” och ”mikro”- nivåer.

Till exempel behöver en deckarförfattare ägna sig mycket åt mikronivån – specifika små handlingar som leder historien framåt och som skapar spänning. Men många av de mest framgångsrika författarna ramar in sina historier i övergripande samhälleliga och mänskliga teman såsom kärlek, hämnd, svek, längtan och liknande. Utan dessa makroteman blir boken inte särskilt intressant.

Om den som föreläser på en studiedag på skolan bara pratar i abstraktioner, med teorier långt ifrån verkligheten så tycker man att föreläsaren inte förstår hur man har det i sin vardag. Det blir lätt att man fjärmar sig och tycker det är ointressant. Om en annan föreläsare bara utgår ifrån praktiska tips och förslag på övningar att göra med eleverna blir även det ointressant på sikt – och även oanvändbart på sikt eftersom man aldrig har förstått principerna bakom. Till exempel om den goda idén om formativ bedömning reduceras till ”Names in a hat” och inget annat, kommer den att ha föga inflytande på undervisningspraxis och resultat.

Bra lärare vandrar från mikro tiil makronivån, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Det betyder att om hela vårt fokus är att hjälpa eleverna att ”klara kursen”, höja betygsnivån eller klara provet har vi bara förstått hälften av vårt uppdrag. Det är lätt att möta, visserligen, och är viktigt, men det är ändå inte hela ditt uppdrag. Det är mikronivån.

När du är medveten om din värdegrund, om de övergripande känslorna du vill ingjuta i dina elever och de budskap du vill nå ut med har du en bättre möjlighet att hjälpa dina elever att både klara kursen och klara livet. Det är makronivån.

Vad är exempel på budskap, på en makronivå?

Du kan mera än du tror.

Ansträngning lönar sig.

Du kan fokusera.

Du duger.

Du är alltid välkommen hos mig.

Du har talang och du har styrkor och jag ska hjälpa dig att upptäcka dem och ta vara på dem.

Hinder är till för att övervinnas.

Du har en ”röst” och jag är här för att hjälpa dig finna den.

Du kan uttrycka dig och jag är här för att hjälpa dig finna ditt uttryckssätt.

Du kan påverka ditt liv mera än du tror.

Du kan lära dig nya saker även om det känns tufft i början.

Du kan ta ansvar.

Du kan vara en hjälpsam och omtänksam kamrat.

Det är ingen dålig lista och du får gärna lägga till flera saker. Nej, du kan inte alltid mäta hur väl du har lyckats förmedla dessa budskap, men dessa budskap och annat du tycker är viktigt försöker du få eleverna att förstå med alla medel du någonsin kan, eftersom du vet att ditt uppdrag handlar om mera än att hjälpa eleverna att ”klara kursen.”

Vi går på kurser och studiedagar om värdegrunden och ofta producerar vi vackra fraser och ord – hänsyn, respekt, ansvar, samverkan, glädje, med flera.

För att förstå sitt uppdrag är det viktigt att stanna upp och formulera sin egen personliga värdegrund som är tillräckligt tydlig för att förklara den för eleverna. Självklart är det också viktigt för hela kollegiet att vara någorlunda enigt.

Några exempel en lärare kan använda i klassrummet:

Hos mig kommer alla att arbeta med alla. Det innebär att vi kommer att byta platser och grupper relativt ofta.

Hos mig startar vi i tid med rätt material. Det innebär att jag alltid kommer att vara på plats några minuter innan lekionen börjar och att jag förväntar mig att ni är på plats med rätt böcker eller material när lektionstiden börjar.

Hos mig är vi alla väl förberedda. Det innebär att jag ska anstränga mig att organisera undervisningen på ett intressant sätt som väcker er nyfikenhet så gott jag kan. Det innebär att ni i er tur har gjort eventuella hemuppgifter, skaffat material ni behöver för nästa steg i ert grupp-eller projektarbete och tar del av instruktionerna och kriterierna för att lyckas.

Hos oss har forskning, uppsatsskrivande, grupparbete och projektarbete en tydlig struktur. Det innebär att i alla grupparbeten kommer ni att få tydliga roller som, till exempel, ledare, sekreterare, talesman eller taleskvinna, grafisk designer, källkritiker, faktakontrollant, tidtagare, hejaklacksledare eller liknande. Jag förklarar vad rollen innebär och er uppgift är att utföra rollen i er uppgift så bra som möjligt och att fråga när ni inte förstår hur ni ska agera.

Hos oss använder vi ett vårdat och uppmuntrande språk. Det innebär att jag ska möta er med respekt, undvika att vara sarkastisk eller otålig och att ni möter mig och era kamrater på samma sätt.

Hos oss är artighet ett viktigt ledord. Jag ska hälsa varje dag på var och en och även om jag är stressad eller på dåligt humör ska jag anstränga mig att skapa en god stämning. Ni förväntas hälsa tillbaka på mig, vara artiga mot övrig personal på skolan, att säga förlåt när det behövs. Jag vill höra ord som Varsågod, Bra, Tack. Kan jag hjälpa dig. Kan du hjälpa mig? Jag vill se att ni öppnar dörrar för andra, tittar i ögonen och hälsar, tackar för hjälpen ni får och ber om hjälp på ett vänligt sätt.

Hos oss förväntas att vi utför arbete med högsta möjliga kvalitet. Vi vet att kvalitetsmedvetenhet är en förutsättning för att lyckas i skolan och arbetslivet. Jag ska anstränga mig att förbereda lektioner av hög kvalitet. Jag förväntar mig att ni anstränger er att göra det lilla extra som behövs för att det arbete ni utför i skolan utförs med största möjliga kvalitet. Jag reserverar rätten att be er förbättra och göra om. Ni har rätten att fråga ”varför” frågor och be om tydlig feedback.

Hos oss delar vi ansvar för lärande. Jag ska förklara kursmål, uppgifter och utmaningar på ett så tydligt sätt som möjligt. Ni förväntas fråga när ni inte förstår.

Hos oss hjälper vi varandra att lyckas. Jag ska göra allt i min makt att hjälpa er till förståelse. Ni förväntas göra allt i er makt för att hjälpa mig att lyckas genom det ansvar som du har som medlem i klassen. Ni förväntas också hjälpa era klasskamrater att lyckas att klara kursen. ”En för alla, alla för en.”

Hos oss är vi tydliga med information. På skolans hemsida och server finns schemat, klasslistor, hemuppgifter, provdagar, kursmål, betygskriterier, arbetsblad och extra arbetsuppgifter, feedback kring era uppgifter och olika grupparbeten, med mera. Ni förväntas ta del av denna information, förmedla det vidare till era föräldrar och lägga era uppgifter och annat på denna plats så att jag kan hitta det.

Hos mig betyder formativ bedömning mera än summativ bedömning. Jag är illa tvungen att sätta betyg eftersom vi har ett system som säger att jag måste, men jag anser att den feedback jag ger på era ansträngningar har större betydelse och jag kommer att betona detta i våra diskussioner och i våra utvecklingssamtal. Ni förväntas ta del av min feedback och dessutom ge mig feedback om hur mina lektioner kan bli bättre.

Hos oss kommer utvecklingssamtal att fokusera på dina styrkor. Visst kommer jag att beröra dina förbättringsområden, men min huvuduppgift är att få dig att upptäcka och utveckla dina styrkor och talanger. Er uppgift är att tala om för mig hur du tycker att du bäst lär dig, lyckas och vad du har för intressen du vill undersöka vidare.

Jo, visst kan denna lista göras längre. Framgång är ofta en konsekvens av ett gott samarbete. Du ställer krav på eleverna och förklarar spelreglerna och värdegrunden du arbetar efter. Men eleverna har också rätt att ge dig feedback på ditt ledarskap, dina uppgifter och dina upplägg.

Glöm inte heller bort att dessa ting bör förklaras för föräldrarna. Det är svårt att lyckas fullt ut med ditt uppdrag utan att involvera föräldrarna. Det är inte alltid lätt, men det är en nödvändighet.

Varje samtal du har med en förälder ska också leda till en ökad känsla av hopp. ”Jag som lärare lova hjälpa till på följande sätt….. jag förväntar mig att du som förälder hjälper till på följande sätt…. Vi tillsammans förmedlar våra förväntningar på din sons eller dotters nästa steg för att komma vidare.

Kommer en ökad tydlighet i ditt budskap och din värdegrund att automatiskt leda till arbetsro och bättre resultat? Nej, inte automatiskt. Men jag gillar att formulera mig så här: Du spelar ett sannolikhetsspel. När man har 25 barn och ungdomar framför sig går det sällan exakt som man har tänkt sig. Det ligger i sakens natur.

Frågan borde hellre ställas hur du kan öka sannolikheten för att eleverna kommer överens med varandra, med dig och har fokus på sitt lärande. När du kan formulera de övergripande budskapen du vill förmedla som lärare och dessutom kan kommunicera din värdegrund och dina viktigaste principer för ditt ledarskap till både föräldrar och elever kommer det att underlätta betydligt den resa ni gemensamt har framför er.

Kan ni dessutom inom personalgruppen vara relativt bra överens om värdegrunden för hela skolan och arbetssättet för att nå dit, ökar det sannolikheten att skolan blir en mycket effektiv, trevlig och utvecklande arbetsplats.

Diskutera!

Det är självklart dags att skriva ner de ”makro”budskap du vill ha fram.

Och nu är det dags att tydliggöra din egen värdegrund.

Hur kan du på ett ännu bättre och tydligare sätt förmedla dessa budskap och din värdegrund till både föräldrana och eleverna?

Förstår jag att mitt uppdrag består av att både hjälpa eleven ”klara kursen” och att växa i sin övertygelse att man kan lära sig och klara till synes stora utmaningar?

Har vi lyckats komma överens om en gemensam värdegrund för hela skolan? Hur kan vårt arbete med skolans värdegrunds förverkligande blir ännu mer framgångsrikt?

Hur hittar jag elevernas styrkor?

Nog är det så att de allra, allra flesta lärare i Sverige har ett gott hjärta och vill väl. Det finns ingen tvekan om det.

Samtidigt är det så att de allra, allra flesta lärare i Sverige idag känner sig begränsade i sitt yrkesutövande. Det är inte ”bara” att vara lärare och ta hand om sina pass med eleverna, utan tusen andra uppgifter och uppdrag som man förväntas göra, även dessa på en kvalitativt hög nivå – samtidigt som man ska hålla sig à jour med nya skollagar, styrdokument, teorier och ny forskning.

Om man dessutom inte har en fungerande infrastruktur på skolan där lokaler, datorer, ventilation och annat inte fungerar tillfredsställande blir det ytterligare ett stressmoment.

Allt detta leder till en känsla av att ”man inte har tid”, ”inte har ork”, ”inte får göra som man själv tycker,” och att uppgiften är att serva skolledare, förvaltningen och regeringen mera än att vara till för mina elever. Mycket av den självständighet som tillhörde yrket förr i tiden upplevs ha försvunnit och idag finns en stor brist på tillit till lärarnas förmåga och skolan som institution.

I mina fortbildningsinsatser har jag valt att betona betydelsen av ledarskap och relationer, två huvudmoment som ingen statsmakt till fullo kan reglera, men som har en avgörande betydelse för elevernas framtid och arbetsro i gruppen. Här kan pedagogerna göra en betydelsefull insats och ”ta kontrollen” över hur man leder sina grupper.

Du har ett gott hjärta. Du vill verkligen ha bra relationer. Du vill ha en bra stämning. Du vill leda till lärande. Du vill påverka eleverna så att de blir konstruktiva medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati.

Du vill hjälpa till att upptäcka och ta vara på elevernas styrkor och talanger.

Låt mig nu ta den sista meningen och använda den som ett exempel på allt vi har talat om i denna bok om lärarens uppdrag. Det är ju inte bara att ”vilja väl” utan i lärarprofessionen handlar det mycket om att veta hur man gör det man vill göra. Teknik och metodik är mycket intressant.

Det finns bättre metoder än andra för att lära barn att läsa, förstå matematik, kunna genomföra ett grupparbete, producera en bra bilduppgift, lära sig ett programmeringsspråk, lära sig spanska eller begripa sig på historiska sammanhang och ekologi.

När du, till exempel, söker elevernas styrkor är det vanligt att fastna i vad eleverna gör och du engagerar dig i samtal om deras fotbollsträning, intresse för hästar, dataspel, musik eller vad det må vara. Vad de gör är inte ointressant men mer intressant är hur de gör det de gör.

”Du säger att du ofta spelar markerande back i fotbollslaget. När du lyckas hindra motståndarens bästa spelare från att göra mål eller komma till avgörande skott under en match kan du beskriva hur du tänker och hur du gör?” Det är naturligtvis en svår fråga eftersom mycket är omedvetet. Men det kan komma fram saker som ”Jag fokuserar. Jag koncentrerar mig. Jag blockerar allt annat.” Och så svarar du, förstås, och bekräftar. ”Just den förmågan att fokusera sig och koncentrera sig är en mycket viktig styrka du har. Det kan du få nytta av i många sammanhang i livet.”

Du behöver inte leda eleven till samtal direkt om hur han eller hon kan fokusera bättre på sitt skolarbete, för det kan tolkas lite moraliserande. Det räcker gott med en påminnelse då och då att eleven har den förmågan. Budskapet kommer att gå fram och det kommer att påverka på ett konstruktivt sätt, om än inte nödvändigtvis omedelbart.

Allt detta beror på hur du definierar ditt uppdrag. Om du envisas med en definition på mikronivån att ditt uppdrag är att hjälpa eleverna att ”klara kursen” är det i sig inget fel. Du ska ju hjälpa dem att klara kursen.

Det jag säger är att uppdraget är mycket större än så. Ditt uppdrag är att ge eleverna hopp och vidga deras vyer om vad som är möjligt. När du har bekräftat elevens förmåga att koncentrera sig när de vill i fotboll och talar om för dem att den förmågan kan vara nyttig i många sammanhang har du gett dem en bekräftelse som är mycket större än ”Kämpa på – du kommer att klara provet.”

Med andra ord är det en sak att uttrycka att jag vill upptäcka och ta vara på elevernas styrkor. Det är en annan sak att som pedagog söka en metodik för hur detta görs på bästa möjliga sätt.

Detta är professionens kärnpunkt.

Diskutera!

Börja bara med att diskutera om ni förstår mitt resonemang i detta avsnitt!

Vad skulle behöva hända för att du som lärare skulle känna mer tillit från statsmakten, förvaltningen och skolledningen?

Ge exempel på saker du skulle göra annorlunda om du upplevde att du hade mer bestämmanderätt över din egen undervisning?

Hur söker du elevernas styrkor? Ser du detta som en del av ditt uppdrag?

Vad innebär att vara professionell i sitt arbete?

Till slut en påminnelse om ytterligare en sak du redan vet. Ditt arbete som lärare är komplext. Det är tusen detaljer som du behöver ta hänsyn till från skollagar och förordningar, till hur olika föräldrar från olika kulturer ser på skolan och ditt uppdrag som lärare, till hur du organiserar ett grupparbete, till hur du bedömer en elevs uppsats, till hur du lägger upp ett bra utvecklingssamtal. Listan är, i princip, oändlig.

Det är lätt att bli överväldigad av krav och förväntningar. Det finns bara ett sätt, tycker jag, för att ta itu med alla dessa krav och förväntningar.

Det är att betrakta sig själv som en professionell utövare av världens viktigaste yrke.

Om vi återigen jämför läraryrket med läkaryrket och ser vad nutidens läkare behöver göra för att bli så professionella som möjligt kommer vi in på en rätt så självklar lista:

De skaffar ständigt nya kunskaper, t. ex. genom att läsa i aktuella tidsskrifter och att gå på aktuella konferenser och kongresser.

De håller sig à jour med ny forskning, nya teorier och nya metoder.

De diskuterar sitt yrke med andra yrkesutövare för att ta vara på andras erfarenheter och kunskaper. De sprider kunskap om nya metoder som fungerar.

De är öppna för nya idéer eftersom man vet att ny teknik, ny forskning, nya mediciner med mera kan effektivisera ens ansträngningar och leda till ännu bättre och snabbare resultat.

De utvärderar sina insatser för att bedöma vad som fungerar. De gör det informellt med egna reflektioner och ibland mer formellt genom att delta i strukturerade undersökningar och utvärderingar.

De jobbar både på makro- och mikronivåer – att bota symptom samtidigt som man främjar ett större hälsotänk hos sina patienter.

De är medvetna om de strukturella omständigheter som begränsar, till exempel, hur mat produceras, hur stressnivåer i samhället påverkar, hur politiska beslut inom hälsovårdssektorn påverkar, hur miljöfaktorer påverkar hälsan. Det är inte alltid de kan påverka dessa faktorer, men det hjälper dem att se sin profession som en större del av samhällsutvecklingen.

Jo, du förstår mitt resonemang. Det är princip samma lista som man skulle kunna ställa i vilket yrke som helst, och självklart inom läraryrket.

Du vill hjälpa dina elever att ”bli de bästa de kan bli”. Du gör det delvis genom att själv anstränga dig att ”bli det bästa du kan bli.” Nog har du kanske en egen familj att ta hand om, nog har du dina egna livsbekymmer och din egen ork att ta hänsyn till. Det har ju alla – ja, även läkaren. Men utifrån detta gör du så gott du kan. Jag bara uppmuntrar dig att ta dig an läraryrket på ett så professionellt sätt som du bara kan.

För att lyckas med det behöver du bland mycket annat göra följande saker:

Klargöra hur du definierar ditt uppdrag

Ständigt söka nya kunskaper

Då och då ompröva dina metoder och pröva nytt

Reflektera över hur du gör och varför

Bidra till att skapa en ”reflekterande kollegiegrupp” på din skola där ni lär av varandra

Söka och ta vara på dina egna personliga styrkor som pedagog

Leva din värdegrund så gott du någonsin förmår.

Möta dina elever, deras föräldrar med största möjliga respekt och nyfikenhet.

Andas. Njuta av det som lyckas. Begrunda din förmåga att både hjälpa eleverna att klara kursen och klara livet.

Fortsätta vara den skyddängel som du är! Du behövs mera än någonsin.

Sök vidare

Vad är lärarens uppdrag?

John Steinberg

Ca 40 A4 sidor

Kontaktinformation

Eldstjälsförlaget/Steinbergs Utbildnings AB

John Steinberg

Norrvägen 3, 193 91 Sigtuna

Tel: 0702-110900

E-post: john@steinberg.se

www.steinberg.se Information om John Steinbergs föreläsningar, kurser, böcker, m.m.

www.steinberg.se/folja-john/ Här kan du anmäla dig till Johns nyhetsbrev.

www.facebook.com/johnsteinberg1 Gilla den och följa Johns tankar om skolutveckling med länkar till intressanta artiklar.

www.twitter.com/johnsteinberg1 är Johns Twitter-adress

www.logistikteamet.se/steinberg Här kan du beställa Johns tryckta äldre böcker.

Information om Johns aktuella fysiska, publicerade böcker finns på www.steinberg.se/johns-bocker/ och hos de flera internet bokhandel.

ISBN 978-91-88822-4-3