Mån om kulturarvet och mån om baskunskaper som medborgare i Sverige borde känna till har man skapat en läroplan med ett s.k. centralt innehåll som ligger till grund för kunskapsmål och kunskapsbedömning.
Idén är begriplig men samtidigt tar den bort fokus från elevernas intressen, frågor och behov. Den tar inte heller hänsyn till andra kunskaper och erfarenheter som elever har. Det är särskilt knepigt när vi får allt fler ungdomar från andra kulturer in i systemet. De har kanske aldrig hört talas om orientering, men de ska bedömas i det. De vet inte vad en ”Gustav Vasa” är för något eller har inte lärt sig de svenska namnen på olika synålar i textilslöjd, men ska ”straffas” för det. Ännu knepigare blir det när betygen sätts på barn som kanske har varit i landet bara något år och som straffas för att deras kunskaper i det svenska språket inte är fullt utvecklade. I många fall kan de två-tre andra språk, men det belönas inte och räknas inte.
Det blir fel när läroplanen sätts i centrum istället för ungdomarna själva. Nog ska vi kräva kunskap om svenska, svensk historia och det svenska samhället. Visst. Poängen är att värdesätta även andra kunskaper. Poängen är att metakognition, kunskap om lärprocessen, ibland kommer i konflikt med läroplanens centrala innehåll.
Det kräver mod hos lärarkåren att ibland visa mer lojalitet mot barnen än mot systemet (styrdokument och bedömningskriterier). Det gäller att hålla en god balans mellan vad statsmakten vill och vad eleverna vill, kan och upplever.
Ert kvartssamtal
Upplever du någon konflikt mellan elevernas utgångspunkter och statsmaktens utgångspunkter gällande skolans innehåll?
Känner du någon lojalitetskonflikt mellan det statsmakten anser vara viktigt att kunna och vad du tycker eleverna bör fokusera på för sin utveckling?
Är det möjligt att allt oftare bygga undervisningen utifrån elevernas egna frågor och erfarenheter?