Vad är typiska disciplinmetoder som används inom skolan idag? I Sverige förbjöds skolaga redan 1958, något som används fortfarande i många andra länder. Vi vet att offentliga utskällningar sällan fungerar och vi är rätt måna om relationer i det vårt land. De allra flesta har slutat tro att ordning får man genom att göra eleverna rädda för sin lärare.
Time Out har populariserats av Nanny-program på TV, men många gillar inte det. Ett allvarligt ”Jag-budskap” för att tala om hur elevens beteende påverkar dig är en annan metod. Kanske det. Vi har Ben Furman’s ansvarstrappa och Michael Grinders ”tredje punkt” som ger oss intressanta tekniker. Hur väl fungerar elevvårdskonferenser och sedvanliga handlingsplaner?
Men kanske vi kan hitta ett svar i följande citat i artikeln som det finns en länk till nedan.
University of Rochester psychologist Ed Deci, for example, found that teachers who aim to control students’ behavior—rather than helping them control it themselves—undermine the very elements that are essential for motivation: autonomy, a sense of competence, and a capacity to relate to others.
Med andra ord är nyckelfrågan hur vi kan hjälpa eleverna att hjälpa sig själva att kontrollera det egna beteendet. Det är kanske någonting man kan lära sig.
Det är nyckeln till den uppmärksammade psykologen Ross Greenes idéer som sammanfattas i artikeln. Ett citat till:
Under Greene’s philosophy, you’d no more punish a child for yelling out in class or jumping out of his seat repeatedly than you would if he bombed a spelling test. You’d talk with the kid to figure out the reasons for the outburst (was he worried he would forget what he wanted to say?), then brainstorm alternative strategies for the next time he felt that way. The goal is to get to the root of the problem, not to discipline a kid for the way his brain is wired.
Everything you think you know about disciplining kids is wrong
Ert kvartssamtal
Vi har övergett de flesta av de mer drastiska formerna för disciplin i Sverige (relegering, kvarsittning och andra bestraffningar) men ändå är det vanligt att vi pratar om att det finns för få ”konsekvenser” för oacceptabelt beteende. Det som artikeln hävdar, bland annat, är att det inte är konsekvenser utan strategier att handskas med ilska, besvikelse, uttråkning, relationsproblem och annat som eventuellt kan bidra till ett oacceptabelt beteende. Håller du med?
Ibland behöver vi säga ifrån. Ge exempel på hur och vad du har gjort som har lyckats både ändra beteendet och utveckla relationen på ett positivt sätt.
Det finns en fin gräns mellan anpassning för samverkans skull och anpassning i rädslan för auktoriteten – vad kan menas med detta?