Tycker du om att fiska? Plocka svamp? Spela dataspel? Vad har dessa saker gemensamt? De är en del av ”kanske nästa gång”- syndromet!

 

Jag (John) hade mitt elva-åriga barnbarn på besök i somras och han tycker om att fiska. Inte jag. Dessutom kan jag inget om det. Jag tittar på killen och begriper inte hans fascination för detta, men när jag tycker det räcker och han vill fortsätta får jag plötsligt en insikt – han hoppas att ”kanske nästa kast” kommer att lyckas och han kan hålla på hur länge som helst.
 
Insikten handlar om varför så många är upptagna med dataspel, någonting jag inte heller begriper. Många pratar om gamification (på svenska – spelifiering). Det innebär att man utnyttjar tankar från spelvärlden för hur man lägger upp sin undervisning.
 
Dataspel är ett perfekt exempel på ”kanske nästa gång”- syndromet, att lyckas ta sig igenom banan nästa gång. Ja, du vet— om vi går ett litet tag till så hittar vi nog de där kantarellerna. Kanske, kanske kan vårt lag som ligger under göra mål.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Den pedagogiska frågan är hur vi utnyttjar ”kanske nästa gång”- syndromet i undervisningen, utan att nödvändigtvis spela dataspel eller bygga lektioner kring Minecraft och liknande. Vi gör detta många gånger utan att tänka på det – bygger upp spänningen för lektionen och det som komma skall. Bra romanförfattare/deckarförfattare gör samma sak i slutet på varje kapitel. Frågan är hur vi kan utnyttja ”kanske nästa gång”- syndromet på ett mer målmedvetet sätt i vårt uppdrag som pedagoger.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ert kvartssamtal

Ge exempel på när du har lockats av ”nästa gång”- syndromet. Spel? TV? Svamp? Fiske?

Ge exempel på hur du bygger upp nyfikenheten inför delar av olika avsnitt som tillsynes kanske inte lockar fram hög motivation från början.

Ge varandra idéer om hur ”nästa gång”- tanken kan utnyttjas mer målmedvetet i undervisningen. Prova och berätta hur det gick!