Modeller för organisationsutveckling

I en serie ”Kvartssamtal” kommer vi att ge uppslag till samtal utifrån boken Lärandebaserad skolutveckling av Hans-Åke Scherp. Detta är artikel 2 av 5.

En styrningsstrategi och modell som har fått stort inflytande heter New Public Management, främst importerat från näringslivet och industrier där mätningar och systemanalyser är avgörande.

För många industrier är mätningar, mål och resultatanalyser livsavgörande. Tänk datortillverkning, kullager, mätinstrument inom vården och många andra organisationer som sysslar med produktion. Det är inte helt lätt att överföra dessa modeller till professionsstyrda organisationer (vård och skola för att ge två exempel), men det har gjorts ett försök av dem som har styrt skolan de senaste åren.

Varför? Just därför att i verksamheter som skolan har man traditionellt inte haft så noggrann kontroll över ”hur det går.” Och de verktyg som har använts (betyg, prov) saknar en hög grad av vad forskningen säger leder till validitet och reliabilitet. Med andra ord kan ett betyg på en skola betyda en sak och samma betyg på en annan skola kan betyda någonting helt annat i bedömningen av hur det går för eleven och skolan.

Det är begripligt att vilja ha bättre kontroll och kunna göra mer precisa bedömningar om vilka åtgärder som behövs för att åstadkomma en förbättring.

Problemet är att vi inte till hundra procent kan veta om ett bra betyg, bra provresultat eller bra resultat på en internationell kunskapstest säger vad, egentligen, eleven har lärt sig och var de eventuella bristerna i förståelse och kunskap sitter. Eventuellt kan vi mäta hur en elev klarar styrdokumentens mål, men knappast om det leder till en förståelse för hur väl denna elev är rustad att bli en konstruktiv medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati – vilket är ett av skolans många mer övergripande syften.

Men vi försöker och vill gärna ”veta hur det går” och ”styra hur det går”– och det är då begrepp som målstyrning och mätsystem kommer med i bilden. Konsekvenserna av detta är välbekanta – mycket mer dokumentation, många fler mål, fler utvärderingar och flera nationella och internationella prov för att veta hur det går.

Notera att det inte är fel. Tvärtom. Vi behöver veta hur det går. Problemet är att detta synsätt dominerar för tillfället och till stor del ignorerar man en del sanningar om hur utveckling äger rum. Utveckling äger rum (precis liksom lärande) när de som deltar i utvecklingen är delaktiga i den, motiverade för den och deras egna idéer, intressen, upplevelser och behov tas tillvara.

I denna temaserie på Kvartssamtal.se om lärandebaserad skolutveckling återger vi exempel på hur utveckling baserad på delaktighet snarare än styrning kan äga rum. Just i syfte att få bättre balans mellan uppifrån och inifrån skolutveckling.

Denna länk leder till böcker om New Public Management. Notera att begreppet NPM är mycket kontroversiellt och du hittar böcker som är mycket positiva och andra som är mycket kritiska. Det kritiska kommer även utifrån tanken att detta representerar det som inom politiken kallas för nyliberalism.

Ert kvartssamtal

Är begreppet New Public Management bekant? Hur har den ökade dokumentationen varit till hjälp? Hur har det varit ett hinder?

Hur bra är vi på att ta vara på lärdomar från nationella prov eller våra egna konstruerade prov för att bättre förstå vad eleverna förstår eller inte förstår – och för att sedan låta denna nyvunna kunskap påverka vår undervisning?

Hur bra är vi på att analysera skolans egna resultat (både försämringar och förbättringar såsom betygsresultaten säger)? Diskuterar vi tillräckligt hur vår egen undervisning fungerar och kan förbättras eller lägger vi ”skulden” hos eleverna själva eller deras föräldrar? Eller bara att vi har för mycket att göra?